Ända sedan vi tog över Maya har unghundsderbyt funnits i planen och vårens träning har haft derbyt som tydlig målsättning och nu var det dags.
Maya och jag åkte ner kvällen innan till Gryt där kompisen Anne-Louise har sommarhus som hon så snällt lånade ut till oss. Vi kom ner rätt sent men hann ändå med lite träning på skogsängen utanför huset och en promenad ner till havet för att träna lite på att vara nära vattnet och hämta några dummies men utan att provbada 
Vi satt där i kvällssolen och hade det riktigt skönt o pratade om hur roligt vi skulle ha på tävlingen och att vi skulle se till att det blev så skoj som vi hela våren hade hoppats på. Vi försökte också komma överens om att vi tar det som det kommer o vad som helst kan hända men vi ska försöka undvika tjuvstarter för det är så himla tråkiga nollor att dra på sig, blir liksom inge kul ens för hunden eftersom den då inte ens får leta efter dummyn utan direkt gå tillbaka till gå. Maya blinkade o det tror jag betydde ”jag håller med dig matte” 
Vi sov som två prinsessor i ett jättestort hus bara vi två och på morgonen hann vi gå en runda ner till havet igen och ytterligare några gånger träna på att trots stenkast i vattnet vända om och hämta apporter på land. Kändes skönt för matten att det såg tryggt och stadigt ut. Efter frukosten packade vi ihop och åkte ut till tävlingen, var jätteskönt för Maya att det inte blev så lång bilresa på morgonen eftersom hon tycker det är jobbigt att åka bil och inte kan slappna av där. Vi kom fram i god tid och hann fika och ta det lugnt i skuggan under ett träd innan det var dags för samling. Det kom en åskknall som Maya inte verkade bry sig det minsta om, skönt tänkte jag, och skönt att inte stackars Eddie var med.
Vi hade startnummer 209 och då skulle vi börja med ruta 5 som var enkelmarkering i brant uppförsbacke, vilket visade sig vara den ruta som hade allra längst kö av alla. Vi fick först köa en stund för att få lägga tennisbollen i rännan. Totalt väntade vi någonstans mellan 1,5-2 timmar på den stationen, tror väntan nästan var jobbigare för matten än för Maya. Inser att jag inte har tränat mig själv så mycket på att vänta 2 timmar för att sedan vara alert och på hugget. Det var ändå bra rutplatser för det gick att hitta skugga medan vi väntade och det var tur för det var ganska varmt ute. Medan vi väntade såg vi de hundar som arbetade på rutan och insåg att det var en utmanande uppgift, det var relativt många hundar som aldrig tog sig upp på berget utan fastnade nedanför och fick ge upp. Vi gjorde oss redo och gick fram till insläppet, ett par hundar innan fick vi stå på tur och flytta oss ett steg i taget framåt för att vara beredda när det var vår tur. Jag tog det säkra före det osäkra och gav henne ett extra stanna kommando när jag tog av kopplet. Skott nedanför och kast uppe på berget av dold kastare men bågen syntes tydligt och jag tyckte det såg ut som att Maya såg apporten. Hon satt kvar och jag skickade iväg, hon for med full fart över ängen och uppför skogsbacken, vid branten valde hon höger men gick inte tillräckligt långt åt höger för att det skulle gå att komma upp så hon kastade sig mot berget och det tog stopp, hon ramlade tillbaka ner. Då sprang hon till vänster sida av branten och försökte där men inte heller där hittade hon någon bra väg upp, där stod också skytten och då blev hon lite kvar där och började leta, sedan letade hon vidare nedanför branten o någonstans där tror jag att hon hade glömt bort att dummyn faktiskt låg uppe på berget. Efter lite letande även på höger sidan men nedanför branten så vände hon och kom i full galopp tillbaka till mig. Lite skumt för så brukar hon aldrig göra, endera tänker jag att hon trodde sig höra en inkallning från mig alt så fick hon för sig att det här inte var en lösbar uppgift eller så vet jag faktiskt inte vad som hände eller hur hon tänkte. Känner i alla fall inte alls igen beteendet från träning, hon brukar alltid fortsätta leta tills jag bryter henne. Jag tog emot henne, kopplade upp och berömde henne ändå medan vi gick därifrån, viktigt att bygga glädje och hopp inför kommande rutor både för henne och för mig själv. Vi firade lite för oss själva och sedan packade vi ihop och gick vidare till ruta 1 som var enkelmarkering på vatten.
Ruta 1 var nog den rutan som hade näst längst kö, även här fick vi köa en liten stund för att få lägga bollen i rännan och sedan var det bara att vänta igen. Nu insåg vi även att det skulle bli lunchavbrott för domare och funktionär om ett tag så det lär bli ytterligare väntan. Vi hittade en skön plats uppe i skuggan i skogen och la oss tillsammans på en stor platt sten o vilade lite. Mysigt hade vi det, min Maya och jag <3 Efter att vi väntat ca 1,5 timme fick vi höra att det nu var tomt med ekipage både på ruta 2 och 3 så vi tog vår boll ur rännan och gick vidare till ruta 2 där vi var välkomna rakt in direkt.
Ruta 2 var enkelmarkering i hagmark, det kändes som något vi verkligen tränat på och jag kände mig lugn i att om hon bara inte knallade så skulle vi fixa den. Hon satt stadigt och fint och kastet landade rätt nära en telefonstolpe ute i hagen. Maya for med full fart rakt ut till rätt område o jag hörde domaren väsa staaaaaaaaaaaaaaannna nu!!! Men Maya for rakt över området och fortsatte till skogsbrynet, där stoppade hon upp och började vädra och leta, hon letade sig tillbaka till rätt område igen och igen flera gånger om och varje gång hörde jag domaren verkligen hoppas på att hon skulle få den. Konstigt nog fick hon aldrig vittring på den, vet inte riktigt hur vinden låg och hon är som sagt var van att leta en hel del och även i högt gräs så jag var fortfarande rätt säker på att hon skulle lösa den, domaren tyckte ändå jag skulle försöka hjälpa henne med signaler o jag gjorde ett försök även om jag själv inte riktigt trodde på det. Vi har ytterst lite tränat dirigering och signaler så jag vill inte använda det i tävlingssammanhang eftersom chansen att det ska hjälpa henne är mindre än att det stjälper henne, nu verkade det inte göra varken eller så jag fick kalla in henne. Kändes så trist framför allt för Maya som verkligen letat duktigt och kämpat i det höga gräset o så få springa tillbaka utan dummy. Nåväl jag berömde henne med ord och applålder för att hon kom direkt på inkallningssignalen och domaren tyckte också det var bra att jag gjorde det. När vi gick ifrån rutan fick hon rejäl belöning och vi hade ju tennisbollen vi kunde bära därifrån i alla fall. Nu kändes de om möjligt ännu viktigare för både henne och mig att vi fyllde oss med självförtroende och glädje, att på två försök inte fått med någon dummy hem känns ju onekligen lite tjurigt, speciellt med tanke på att hon verkligen ansträngt sig.
Hade vi haft bra signaler intränade så hade en stoppsignal direkt när hon gick rakt ut till rätt ställe och om jag hade kunnat hålla henne kvar i rätt område med närsökssignal varit superbra gissar jag, känns som en fin målbild att ha i huvudet inför framtida dirigeringsträning.
Vi gick vidare till ruta 3 som var en enkelmarkering i nerförsbacke och även här blev det vår tur direkt. Vi ställde upp och det kom skott och kast, ett tydligt kast längst ner i skogsbacken i någon slags blötmark (tror jag). Maya var stadig, såg kastet och sprang rakt ner i full fart, kom en liten bit förbi nedslagsplatsen men letade sig relativt snabbt tillbaka och plockade upp dummyn, vilken uuuuunderbar känsla att se henne ta upp den, för hennes skull (och förstås för min också), så skööönt!!! Den kom in i ett cigarrgrepp men vad gör det, jag fick den fint i handen i alla fall. Duktiga härliga Maya, o så glad hon var när vi gick därifrån, hon fullkomligt studsade vid min sida och jag kände nog samma studsande glädje själv. Vi två hade fått in vår första dummy för dagen, gött Vi fick 17 poäng på rutan.
En liten promenad vidare till ruta 4 och på vägen dit passade vi på att använda hundbadet de markerat, var sankt och långgrunt och hundarna fick inte fara omkring men hon kunde i alla fall svalka av magen o tassarna vilket säkert var skönt för nu var det rätt varmt.
Ruta 4 var först en kort sträcka av fotgående bakom skytten och sedan en enkelmarkering i högt gräs uppe på en liten kulle. Vi värmde upp med lite heelworksnurrövningar medan vi väntade på vår tur att gå fram. Fram till skytten, fotgående bakom, tror hon stack ner nosen en gång och jag gav henne ett extra kommando men hon fanns i alla fall vid min sida hela tiden. Vi ställde upp och även här (som på alla andra stationer) fick hon ett stanna kommando (kanske inte hade behövts men ville så ogärna ha någon knallning ju). Skott och hon såg kastet som sedan hamnade lite dolt i gräset på kullen. Maya sprang upp på kullen och lite för långt, fram till skogskanten, men letade sig efter en liten stund tillbaka till rätt ställe och det syntes tydligt när hon fick vittring på dummyn, fångade vittringen och plockade upp dummyn. Härliga Maya och full fart tillbaka och fin avlämning. Så skönt, så härligt och så roligt att vi fick visa upp och känna det där vi vet att vi kan. Vi firade igen med massa gottens och härlig glädje tillsammans. Här fick vi 15 poäng på rutan.
Vi packade ihop och gick förbi station 5 där det ännu var jättelång kö på väg tillbaka till ruta 1 som vi nu hade kvar dvs. vattenstationen. Nu var i alla fall kön mycket kortare där och vi behövde bara vänta en liten stund innan det var vår tur. Vi gick fram och satte oss i geggan som det nu blivit där alla stått och skickat samt tagit emot hela dagen. Maya satt stadigt och stack ut när det var dags, bågen på dummyn syntes för hunden men inte nedslaget pga vassen. Maya sprang och simmade genom vassen och fortsatte mot båten men när hon nästan var framme vid båten vinklade hon av åt rätt håll och fick syn eller vittring på dummyn, vet inte vilket men rakt emot den i alla fall, plockade upp och vände tillbaka.
Foto: Annelie Karlsson
Maya simmade med bra fart men på väg upp där hon bottnade i dyn (såg det ut att vara) så saktade hon farten o det gick rätt långsamt, så jag valde att peppa henne lite för att minimera risken att hon släppte dummyn för tidigt. Det var ändå ett antal meter hon skulle ta sig från vattnet och upp till där jag stod. Hon höll kvar dummyn och skakade sig inte förrän jag hade fått dummyn och hade den i säkert förvar. En rolig funktionär visade oss vart vi skulle gå vidare och hänvisade oss direkt till ”utställningsringen som är här borta” hahahaha 
då tittade jag på Maya och insåg att hon var huuuur smutsig som helst på magen, det riktigt hängde lera o skrufs under henne. Han gjorde min dag den funktionären, så härlig kommentar mitt i all ”allvarskänsla”, TACK för den, skrattar fortfarande när jag tänker på den 
På vattenrutan fick vi 17 poäng.
Maya var så sprudlande lycklig, hoppade och skuttade och kunde knappt bärga sig tills vi kunde fira ihop, jag kände mig också så otroligt lycklig, vi hade gjort en sådan fantastiskt bra insats, faktiskt över vår förmåga på flera sätt. Även om det självklart hade varit ännu roligare med poäng på alla rutor så tycker jag vi alltigenom gjorde en riktigt bra insats båda två.
Vårt, läs mitt, eget mål som var högt uppsatt var att undvika knallning, det klarade vi alldeles galant!!!! Att vi sedan klarade att mentalt hålla ihop och resa oss trots den tuffa starten med två rutor där hon jobbade ihärdigt men utan att hitta någon dummy att ta hem känns sååå bra för framtiden. Det kommer vi ha med oss som en erfarenhet som höjer oss när vi som bäst behöver det. Vi båda två orkade hela dagen trots det varma vädret och de långa väntetiderna, vilket inte är en styrka för någon av oss. Vi klarade av det och tänkte positivt, fick tid att mysa tillsammans och bara njuta av dagen och att vi faktiskt var till start på Unghundsderbyt, en av få golden retriever och en av de allra grövsta och ljusaste av de som ändå var där. Flera som positivt kommenterade Mayas fart och arbetsglädje ”trots” att hon är den typ av golden hon är. Totalt fick vi 49 poäng och det med två nollor, det känner jag mig jättenöjd med. Vi kom på 108:e plats av totalt 180 startande och blev 12:e golden (om jag räknat rätt). Jag var oerhört trött på hemvägen, glad att vi inte hade valt att åka ner samma morgon utan sov i närheten. Nu blir det lite vila för oss ett tag innan vi tar oss an fortsatta utmaningar som blir träning inför B-prov, dvs. sök och viltträning. Nu gäller det bara att få tag i bra träningsvilt också. Vi kommer också så smått börja med dirigeringsträning och nu ser jag verkligen fram emot det, tror vi kommer bli ett bra dirigeringsteam om vi bara tar det långsamt och bygger mycket glädje och förtroende i det jobbet.
TACK LENA för förtroendet att ta över Maya, jag är så otroligt tacksam för det 
och jag vet att du gärna hade velat starta henne själv på derbyt om hon bott kvar hos dig. Hoppas och tror att vi så här långt förvaltar ditt förtroende rätt okej, min Maya och jag ser jättemycket fram emot fortsatt träning och många härliga stunder i skog o mark och andra sammanhang tillsammans.
2017-06-11 16:56 | Tävling, Workingtest, Apportering, Minnen, Maya